Window to London

WooWoo's, Hyde Park, födelsedagskalas... och allt tack vare ekorren

Tja, så vad säger man om sin helg som Au Pair?

Man säger inte så himla mycket om fredagen i alla fall, det står klart. I fredags satt jag nämligen ensam hemma med två sovande barn (den tredje sov över hos en kompis) och funderade på hur tidigt man kunde gå och lägga sig utan att det skulle bli pinsamt. Jag skall vara ärlig och säga att min andra vecka som Au Pair i London var lika energikrävande som den första. På fredagskvällen var man helt slutkörd!

Men på lördagen var det andra bullar.

Då var det nämligen upp tidigt för att åka till Camden Market och träffa Olivia och Melissa. Som jag var tvungen att leta efter ett litet tag, och inte för att det är så himla svårt för mig att hitta utan mer för att det är svårt med så himla mycket folk.

Vi gick i alla fall runt där och hade det riktigt mysigt. Jag köpte en fin, enorm blå tröja med en isbjörn på och galna örhängen som noter och katter i starka färger och med psykadeliska mönster. Jag hittade även min lillasysters 18års present som jag inte kommer våga skicka med posten.

Sen bar det av till födelsedagskalas hos min yngsta som fyllde fem. D och hennes kompisar var överallt på samma gång, och föräldrar och barn fyllde varenda trånga yta. Det finns några skillnader mellan svenska och typiskt engelska födelsedgskalas. Förutom att ballongerna var fyllda med helium och presentleken så var det tre stora skillnader jag la märke till.

#1: Maten. Jelly (Jell-o) är fruktansvärt äckligt, och ni vet vad det är. Också oskuber på tandpetare, korvar, sockrade popcorn och chips var en del av MATEN. MATEN, inte snackset. MATEN.

#2: Hoppborgen i trädgården. Förvånansvärt nog kostar det 80 pund och är mycket vanligt att man hyr åt sina barn på födelsedagskalasen. Bouncy Castle!

#3: Man fick inte öppna presenterna, inte en enda present, förrän alla gått hem. Jag hade aldrig kunnat hålla mig.

När lilla D öppnade Totoro gosedjuret hon fått av mig började hon skrika:

"I love it, I love it, I love it!!" Vilket jag såg som ett gott tecken. De är oskiljaktiga, de två och kameran hon fick av sina föräldrar, som har inbyggda spel.

På kvällen var jag ute. Snacka om roligt. Först träffades vi på Picadilly Circus och drack lite vin på en pub, sen gick vi vidare till puben precis runt hörnet där det fanns shots för 1 pund/shot. Väldigt gott med äpplesmakande sourz.

Sen gav vi oss av igenom China Town och tog kort var tionde meter på varann. Otroligt kul, och jag träffade på min kära syssling Moa mitt i China Town. Hon och ett par av hennes kompisar hade varit ute och ätit.

Efter ett par galna bilder blev vi uppraggade av en kille som sålde biljetter till uteställen. Om vi köpte av honom fick vi billigare. Så för 5 pund fick vi en stämpel som ledde oss till "the Avenue". Ett litet skitställe med ganska mysig stämning och två våningar och ett väldigt litet, trångt dansgolv. Vi började alla danska runt och hade hur kul som helst till halv tre, kvart i tre. Trots alla korta, acnebesvärade indier som gned sig mot en och nöp en i baken.

På vägen hem, kallt som det var, missade jag helt att jag skulle köpt biljetten i automaten vid stationen. Så när jag går på bussen och skall betala, säger busschauffören till mig att jag måste köpa en biljett. Jag säger till honom att jag min vän (Melissa) redan är på övervåningen, säger att jag inte hinner och undrar om jag kan hoppa av vid nästa stopp och göra det.

Han säger att jag visst har tid, så jag springer av, trycker i mynten och precis när jag får biljetten i handen... Åker han därifrån. Jag svär, börjar nästan gråta och ser att han stannar vid nästa hållplats, 4-500 meter därifrån. Så jag börjar kuta som en galning, hinner mer och ställer mig och säger till busschauffören hur osjysst han var och sen stapplar jag upp och möter en Melissa som verkligen undrat vad jag tagit vägen.

Men jag kom hem till mig säng till slut! Vem skulle tro att man skulle längta till en stenhård 70säng så himla mycket?

Sen på söndagen var jag och Johanna på vårat första Nerdfighter möte.

Till våran besvikelse hälsade knappt någon på oss, alla kände redan alla och var i grupper, och vi kände oss mest helt utanför.

Men det var i Hyde park. Jag och Johanna gav oss av på jakt efter ett lunchställe, hittade en mysig pub och en förvirrad servitör. Men vi fick min bakade potatis och Johannas vaniljglass. Och sen isvattnet, till slut.

Det var riktigt mysigt. Och även om planer gick åt hellskotta och människor inte blev uppmötta så hade jag och Johanna en riktigt trevlig dag med mycket prat om i princip allt.

Ett tag så började det ösa ner i Hyde Park, och då menar jag verkligen ösa, som i att himmelen öppnat sig och släpper ner ett hav.

Där stod vi, frusna och utan paraplyer och regnkappor, under ett stort träd med en massa turister och darrade. Vi kom på något sätt fram till att det enda sättet att få det att sluta regna var om vi skrev om historien, eftersom vi alla skriver våra egna historier.

Alltså började jag skriva ett nytt slut om att det slutade regna, och Johanna avslutade det hela med att det var allt tack vare att en ekorre sprang ut på vägen, blev träffad av blixten och att regngudarna tyckte att det räckte som offer... Fråga inte, men resten av dagen avslutade vi det mesta med "och allt tack vare den där ekorren".

Och idag, tisdag, var det min första officiella jobbdag.

Jag gjorde allt snabbt klart i morse, spenderade resten av morgonen med att vakna. Jag passade också på att avnjuta mitt första lyckade bröd ifrån bakmaskinen - mitt tidigare försök blev fågelmat. Sen spenderade jag och Lykke en heldag med att gå i en liten butik med märken som fick oss att tänka på sverige, handla på en liten Sainsbury - vilket är som Coop i Sverige - och spenderade tid på biblioteket.

Vi var också på fiket CC's igen, och drack deras galet goda smoothies och åt varsin tallrik riktigt god sallad. Nu på kvällen, efter att ha haft barnen för mig själv, dragit med en av Ks kompisar hem och lagat köttbullar av fårkött, drog Lykke ut mig till ett ställe på Killburn High Road som visade sig vara ganska nyöppnat.

De hade ett erbjudande att om man köpte tre drinkar behövde man bara betala för två. Alla var jättetrevliga och resturangen var helt underbar med viktorianska möbler, blandat med trämöbler, stenväggar och ljusslingor överallt.

Efter en Mojito var och en delad WooWoo (som var otroligt god!) satt vi och pratade och planerade. En helt lyckad kväll, som var väl behövd. Nu sitter jag i min säng, helt slut och somnar nästan på laptopen som står på huvudkudden.

Dags att lägga sig.

Over and Out

Från en nöjd Au Pair

m

Tja, så vad säger man om sin helg som Au Pair?

Man säger inte så himla mycket om fredagen i alla fall, det står klart. I fredags satt jag nämligen ensam hemma med två sovande barn (den tredje sov över hos en kompis) och funderade på hur tidigt man kunde gå och lägga sig utan att det skulle bli pinsamt. Jag skall vara ärlig och säga att min andra vecka som Au Pair i London var lika energikrävande som den första. På fredagskvällen var man helt slutkörd!

Men på lördagen var det andra bullar.

Då var det nämligen upp tidigt för att åka till Camden Market och träffa Olivia och Melissa. Som jag var tvungen att leta efter ett litet tag, och inte för att det är så himla svårt för mig att hitta utan mer för att det är svårt med så himla mycket folk.

Vi gick i alla fall runt där och hade det riktigt mysigt. Jag köpte en fin, enorm blå tröja med en isbjörn på och galna örhängen som noter och katter i starka färger och med psykadeliska mönster. Jag hittade även min lillasysters 18års present som jag inte kommer våga skicka med posten.

.

Sen bar det av till födelsedagskalas hos min yngsta som fyllde fem. D och hennes kompisar var överallt på samma gång, och föräldrar och barn fyllde varenda trånga yta. Det finns några skillnader mellan svenska och typiskt engelska födelsedgskalas. Förutom att ballongerna var fyllda med helium och presentleken så var det tre stora skillnader jag la märke till.

.

#1: Maten. Jelly (Jell-o) är fruktansvärt äckligt, och ni vet vad det är. Också oskuber på tandpetare, korvar, sockrade popcorn och chips var en del av MATEN. MATEN, inte snackset. MATEN.

.

#2: Hoppborgen i trädgården. Förvånansvärt nog kostar det 80 pund och är mycket vanligt att man hyr åt sina barn på födelsedagskalasen. Bouncy Castle!

.

#3: Man fick inte öppna presenterna, inte en enda present, förrän alla gått hem. Jag hade aldrig kunnat hålla mig.

.

När lilla D öppnade Totoro gosedjuret hon fått av mig började hon skrika:

"I love it, I love it, I love it!!" Vilket jag såg som ett gott tecken. De är oskiljaktiga, de två och kameran hon fick av sina föräldrar, som har inbyggda spel.

På kvällen var jag ute. Snacka om roligt. Först träffades vi på Picadilly Circus och drack lite vin på en pub, sen gick vi vidare till puben precis runt hörnet där det fanns shots för 1 pund/shot. Väldigt gott med äpplesmakande sourz.

.

Sen gav vi oss av igenom China Town och tog kort var tionde meter på varann. Otroligt kul, och jag träffade på min kära syssling Moa mitt i China Town. Hon och ett par av hennes kompisar hade varit ute och ätit.

Efter ett par galna bilder blev vi uppraggade av en kille som sålde biljetter till uteställen. Om vi köpte av honom fick vi billigare. Så för 5 pund fick vi en stämpel som ledde oss till "the Avenue". Ett litet skitställe med ganska mysig stämning och två våningar och ett väldigt litet, trångt dansgolv. Vi började alla danska runt och hade hur kul som helst till halv tre, kvart i tre. Trots alla korta, acnebesvärade indier som gned sig mot en och nöp en i baken.

.

På vägen hem, kallt som det var, missade jag helt att jag skulle köpt biljetten i automaten vid stationen. Så när jag går på bussen och skall betala, säger busschauffören till mig att jag måste köpa en biljett. Jag säger till honom att jag min vän (Melissa) redan är på övervåningen, säger att jag inte hinner och undrar om jag kan hoppa av vid nästa stopp och göra det.

Han säger att jag visst har tid, så jag springer av, trycker i mynten och precis när jag får biljetten i handen... Åker han därifrån. Jag svär, börjar nästan gråta och ser att han stannar vid nästa hållplats, 4-500 meter därifrån. Så jag börjar kuta som en galning, hinner mer och ställer mig och säger till busschauffören hur osjysst han var och sen stapplar jag upp och möter en Melissa som verkligen undrat vad jag tagit vägen.

Men jag kom hem till mig säng till slut! Vem skulle tro att man skulle längta till en stenhård 70säng så himla mycket?

.

Sen på söndagen var jag och Johanna på vårat första Nerdfighter möte.

Till våran besvikelse hälsade knappt någon på oss, alla kände redan alla och var i grupper, och vi kände oss mest helt utanför.

Men det var i Hyde park. Jag och Johanna gav oss av på jakt efter ett lunchställe, hittade en mysig pub och en förvirrad servitör. Men vi fick min bakade potatis och Johannas vaniljglass. Och sen isvattnet, till slut.

Det var riktigt mysigt. Och även om planer gick åt hellskotta och människor inte blev uppmötta så hade jag och Johanna en riktigt trevlig dag med mycket prat om i princip allt.

Ett tag så började det ösa ner i Hyde Park, och då menar jag verkligen ösa, som i att himmelen öppnat sig och släpper ner ett hav.

.

Där stod vi, frusna och utan paraplyer och regnkappor, under ett stort träd med en massa turister och darrade. Vi kom på något sätt fram till att det enda sättet att få det att sluta regna var om vi skrev om historien, eftersom vi alla skriver våra egna historier.

Alltså började jag skriva ett nytt slut om att det slutade regna, och Johanna avslutade det hela med att det var allt tack vare att en ekorre sprang ut på vägen, blev träffad av blixten och att regngudarna tyckte att det räckte som offer... Fråga inte, men resten av dagen avslutade vi det mesta med "och allt tack vare den där ekorren".

.

Och idag, tisdag, var det min första officiella jobbdag.

Jag gjorde allt snabbt klart i morse, spenderade resten av morgonen med att vakna. Jag passade också på att avnjuta mitt första lyckade bröd ifrån bakmaskinen - mitt tidigare försök blev fågelmat.

Sen spenderade jag och Lykke en heldag med att gå i en liten butik med märken som fick oss att tänka på sverige, handla på en liten Sainsbury - vilket är som Coop i Sverige - och spenderade tid på biblioteket.

Vi var också på fiket CC's igen, och drack deras galet goda smoothies och åt varsin tallrik riktigt god sallad. Nu på kvällen, efter att ha haft barnen för mig själv, dragit med en av Ks kompisar hem och lagat köttbullar av fårkött, drog Lykke ut mig till ett ställe på Killburn High Road som visade sig vara ganska nyöppnat.

De hade ett erbjudande att om man köpte tre drinkar behövde man bara betala för två. Alla var jättetrevliga och resturangen var helt underbar med viktorianska möbler, blandat med trämöbler, stenväggar och ljusslingor överallt.

.

Efter en Mojito var och en delad WooWoo (som var otroligt god!) satt vi och pratade och planerade. En helt lyckad kväll, som var väl behövd. Nu sitter jag i min säng, helt slut och somnar nästan på laptopen som står på huvudkudden.

.

Dags att lägga sig.

Jag känner redan att det här kommer bli en produktiv dag!

Har redan möblerat om mitt rum så att jag har datorn på byrån, som ett skrivbord! Sen har jag ställt upp de fina kaktusarna jag köpte ovanför spisen. Sen har jag dessutom läst ANDRAS blogginlägg och lett så mycket av alla mentala kramar man fick igår via kommentarer på bloggen. Härligt!

Skall passa på att länka till kära syssling Moas blogg när jag ändå är igång. VÄLDIGT värd att läsa, och hon har bilder till skillnad från vissa andra. Ugh. Jag måste köta en kamera.

Hoppas på att hinna med en promenad i parken, fönstershoppa konstigt engelskt godis och läsa lite i min bok innan jag måste hämta barnen från skolan.

Kanske kan få lite handlat på Camden imorgon med. Håller tummarna!

Och jag borde sluta skriva en signering varenda gång. Som om ni inte vet vem jag är! Kör på en förkortning. Och ni borde skrolla ner till mitt inlägg från i Lördags, för en bild till har lagts till längst ner som jag tror de flesta vill se.

Från en AP med WTL

Lost Girl in London

Ni få som har hört talas om Tv serien "Lost Girl" skall inte oroa er. Jag kommer inte börja äta upp killar och tjejers själar genom att kyssa dem. Nej. Jag var bara literally Lost Girl idag.

Det började som vilken morgon som helst börjar här. Jag vaknar ca 5 minuter innan klockan ringer, får lite panik över att den inte ringt, kollar klockan, lugnar ner mig och somnar om. På så sätt är jag dödstrött när klockan väl ringer och jag drar bort gardiner för att mötas av ganska fint väder. Lovande.

Sen drar jag på mig mjukisbyxor, en bh och tjocka strumpor. Eventuellt en tjocktröja. Masar mig ner för trappan, fixar all frukost. Sen skyndade jag mig att göra alla sysslor, trycka i mig frukost när föräldrarna lämnade barnen, damsög, duschade. Sedan rådfrågade jag min AP pappa om bästa vägen till Portobello Road. När jag skall på den här bussen så är först hållplatserna ej i användning, eftersom de bygger om hela vägen på Killburn High Road, där alla mina bästa bussar går. Så jag får gå en kilometer tillbaka och leta rätt på ett busstopp.

När jag väl är på bussen inser jag ca 20 minuter senare att jag kommit till ändhållplatsen och helt enkelt satt mig på rätt buss - men åt fel håll.

Ni förstår, de engelska bussrutterna tycker det är jättesmart att istället för att göra som vi gör i sverige, vilket är att rada upp busshållplatserna i en rad så att man lätt och enkelt kan se vart man skall av, så skriver de ner ALLA busshålplatser. Det är alldeles för mycket att förklara, men det är lätt att läsa fel.

Så jag hoppar på bussen åt rätt håll. Ca 35 minuter senare hoppar jag av vid Notting Hill Gate... vilket är ca en 20 minuters gångväg från Regin Crescent, där mina två söta Au Pair kompisar väntar på mig. Jag frågar snällt om vägen och kommer snart (ÄNTLIGEN!) till cafét där Melissa och Olivia väntar. Efter att ha fått en mugg med rykande, stark Chai Latte känner jag mig bättre till mods. Vi har ritkigt trevligt.

Efter att Melissa gett sig av så letar jag och Olivia rätt på en AZ karta till henne, sen ger vi oss ut på en halvtimmas jakt på en buss som går till något nära mig. Suck.

Jag är tvungen att smsa min AP pappa och säga att jag inte hinnar hämta K på skolan, för jag blir fem minuter sen. Jag blir tre minuter sen, men ändå, och han hade redan sagt att han tänkte hämta henne med mig.

Jag lagar mat - stekt lax, mamma! - och äter snabbt och lätt för att sedan träffa Lykke och gå med henne till Leksi Cinema, som ligger nära oss och se på Jane Eyre med Klara. Jättespännande med första bion i London!

Vi råkar gå lite fel, men frågar om vägvisning och hittar helt rätt. Och filmupplevelsen i England är annorlunda. Det här var en minibiograf med en minidisk och popcorn i plastskålar. Stolarna var fyra rader, skulle jag tro, med sköna blåa bistolar och framför det två rader av mysiga fotöljer i samma färg. Längst fram står även runda bord.

Det finnd t.o.m. en bar!!

Efter en vacker film som gör mig sugen att ge boken ett tredje läsningsförsök och vi har väckt Klara som tagit en mysig sovstund, börjar jag och Lykke gå hemmåt. Tror vi. När vi kommer till Queens Park viker vi plötsligt av och går helt åt helskotta. Efter att ha passerat en hel del spännande områden, ett i vilket det var en lykstolpe med blommor på (vilket gjorde mig lite nervös, sorry Lykke!) hittar vi till slut samma väg som jag gick av fel på förra veckan under mitt första Au Pair möte. Så, jag har lärt mig något av att gå fel!

Vad har jag nu lärt mig av dagen som Lost Girl in London? Joooo;

Fråga om vägen. Människor är himla trevliga och har oftast koll om du inte är helt off, och fråga fler om ingen vet.

Man lär sig saker av att tappa bort sig.

AZ kartan kanske kan bli min vän i alla fall.

Att om man tar 328 åt Green något så hamnar man i ett väldigt trevligt litet område som är värt att spendera lite tid i.

Att jag har tur som har så sjyssta Au Pairer att vara lost med. Tack Lykke och Olivia!

Från en lite mindre vilsen Au Pair

med WtoL

Jag känner redan att det här kommer bli en produktiv dag!

Har redan möblerat om mitt rum så att jag har datorn på byrån, som ett skrivbord! Sen har jag ställt upp de fina kaktusarna jag köpte ovanför spisen. Sen har jag dessutom läst ANDRAS blogginlägg och lett så mycket av alla mentala kramar man fick igår via kommentarer på bloggen. Härligt!

Skall passa på att länka till kära syssling Moas blogg när jag ändå är igång. VÄLDIGT värd att läsa, och hon har bilder till skillnad från vissa andra. Ugh. Jag måste köta en kamera.

Hoppas på att hinna med en promenad i parken, fönstershoppa konstigt engelskt godis och läsa lite i min bok innan jag måste hämta barnen från skolan.

Kanske kan få lite handlat på Camden imorgon med. Håller tummarna!

Och jag borde sluta skriva en signering varenda gång. Som om ni inte vet vem jag är! Kör på en förkortning. Och ni borde skrolla ner till mitt inlägg från i Lördags, för en bild till har lagts till längst ner som jag tror de flesta vill se.

Från en AP med WTL

Ni få som har hört talas om Tv serien "Lost Girl" skall inte oroa er. Jag kommer inte börja äta upp killar och tjejers själar genom att kyssa dem. Nej. Jag var bara literally Lost Girl idag.

Det började som vilken morgon som helst börjar här. Jag vaknar ca 5 minuter innan klockan ringer, får lite panik över att den inte ringt, kollar klockan, lugnar ner mig och somnar om. På så sätt är jag dödstrött när klockan väl ringer och jag drar bort gardiner för att mötas av ganska fint väder. Lovande.

.

Sen drar jag på mig mjukisbyxor, en bh och tjocka strumpor. Eventuellt en tjocktröja. Masar mig ner för trappan, fixar alla frukostsysslor. Sen skyndade jag mig att göra alla sysslor, trycka i mig frukost när föräldrarna lämnade barnen, damsög, duschade. Jag rådfrågade jag min AP pappa om bästa vägen till Portobello Road. När jag skall på den här bussen så är först hållplatserna ej i användning, eftersom de bygger om hela vägen på Killburn High Road, där alla mina bästa bussar går. Så jag får gå en kilometer tillbaka och leta rätt på ett busstopp.

När jag väl är på bussen inser jag ca 20 minuter senare att jag kommit till ändhållplatsen och helt enkelt satt mig på rätt buss - men åt fel håll.

.

Ni förstår, de engelska bussrutterna tycker det är jättesmart att istället för att göra som vi gör i sverige, vilket är att rada upp busshållplatserna i en rad så att man lätt och enkelt kan se vart man skall av, så skriver de ner ALLA busshålplatser. Det är alldeles för mycket att förklara, men det är lätt att läsa fel.

.

Så jag hoppar på bussen åt rätt håll. Ca 35 minuter senare hoppar jag av vid Notting Hill Gate... vilket är ca en 20 minuters gångväg från Regin Crescent, där mina två söta Au Pair kompisar väntar på mig vid ett grönt café med en knäpp ko. Jag frågar snällt om vägen och kommer snart (ÄNTLIGEN!) till cafét där Melissa och Olivia väntar. Efter att ha fått en mugg med rykande, stark Chai Latte känner jag mig bättre till mods. Vi har riktigt trevligt.

När att Melissa gett sig av så letar jag och Olivia rätt på en AZ karta till henne, sen ger vi oss ut på en halvtimmas jakt på en buss som går till något nära mig. Suck.

.

Jag är tvungen att smsa min AP pappa och säga att jag inte hinnar hämta K på skolan, för jag blir fem minuter sen. Jag blir tre minuter sen, men ändå, och han hade redan sagt att han tänkte hämta henne med mig.

Jag lagar mat - stekt lax, mamma! - och äter snabbt och lätt för att sedan träffa Lykke och gå med henne till Leksi Cinema, som ligger nära oss och se på Jane Eyre med Klara. Jättespännande med första bion i London!

Vi råkar gå lite fel, men frågar om vägvisning och hittar helt rätt. Och filmupplevelsen i England är annorlunda. Det här var en minibiograf med en minidisk och popcorn i plastskålar. Stolarna var fyra rader, skulle jag tro, med sköna blåa bistolar och framför det två rader av mysiga fotöljer i samma färg. Längst fram står även runda bord.

Det finnd t.o.m. en bar!!

.

Efter en vacker film som gör mig sugen att ge boken ett tredje läsningsförsök och vi har väckt Klara som tagit en mysig sovstund, börjar jag och Lykke gå hemmåt. Tror vi. När vi kommer till Queens Park viker vi plötsligt av och går helt åt helskotta. Efter att ha passerat en hel del spännande områden, ett i vilket det var en lykstolpe med blommor på (vilket gjorde mig lite nervös, sorry Lykke!) hittar vi till slut samma väg som jag gick av fel på förra veckan under mitt första Au Pair möte. Så, jag har lärt mig något av att gå fel!

.

Vad har jag nu lärt mig av dagen som Lost Girl in London? Joooo;

• Fråga om vägen. Människor är himla trevliga och har oftast koll om du inte är helt off, och fråga fler om ingen vet.
• Man lär sig saker av att tappa bort sig.
• AZ kartan kanske kan bli min vän i alla fall.
• Att om man tar 328 åt Green något så hamnar man i ett väldigt trevligt litet område som är värt att spendera lite tid i.
• Att jag har tur som har så sjyssta Au Pairer att vara lost med. Tack Lykke och Olivia!

.

Jag känner redan att det här kommer bli en produktiv dag!

Har redan möblerat om mitt rum så att jag har datorn på byrån, som ett skrivbord! Sen har jag ställt upp de fina kaktusarna jag köpte ovanför spisen. Sen har jag dessutom läst ANDRAS blogginlägg och lett så mycket av alla mentala kramar man fick igår via kommentarer på bloggen. Härligt!

Skall passa på att länka till kära syssling Moas blogg när jag ändå är igång. VÄLDIGT värd att läsa, och hon har bilder till skillnad från vissa andra. Ugh. Jag måste köta en kamera.

Hoppas på att hinna med en promenad i parken, fönstershoppa konstigt engelskt godis och läsa lite i min bok innan jag måste hämta barnen från skolan.

Kanske kan få lite handlat på Camden imorgon med. Håller tummarna!

Och jag borde sluta skriva en signering varenda gång. Som om ni inte vet vem jag är! Kör på en förkortning. Och ni borde skrolla ner till mitt inlägg från i Lördags, för en bild till har lagts till längst ner som jag tror de flesta vill se.

Från en AP med WTL

Wow, hade inte förväntat mig att få läsare på bloggen.

Där ser man. Kul att se att andra au pairer kollar in en, tom. Helt rätt, jag skriver värsta böckerna, men det blir ju så när man ser mycket!

Besökte Queens Park Day idag, vilket var ett slags firande i parken precis intill där jag bor. Det var helmysigt. Stånd var uppställda överallt med böcker, kakor, mat, stickade tröjor, ja, allt möjligt. Dessutom var det en massa karuseller och åkattraktioner som jag blev sugen att testa på, spännande indeed!

Jag var där tillsammans med en del av au pairerna som kom igår, och bjöd min härliga syssling Moa på festligheterna. Det var mysigt att gå runt i det underbara vädret (jag hade shorts på mig!) och köpte grekisk sallad av en grekisk snygging. Sen passade man på att köpa fruktspett med smält choklad av alla sorter, och mandlar och marsmellows. Man ville ju vara lite nyttig.

Det var också lite olika tillställningar, såsom Fancy Dog Show, som min 9åriga tjej var med på. Hon lånade hundar från en galen tant som bor i närheten. Galen är faktiskt inte en överdrift, men hon är helt underbar! Sedan klädde hon ut hundarna till ballerina och en manlig kavaljer, med fluga och allt. Skippy, hunden med den rosa ballerinakjolen, kom trea!

Det var också en tävlig för barn som gick på musikskola, som uppträdde på en scen och sjöng. Det är otroligt vad tidigt man kan se vilka som kommer bli något.

När jag kom hem däremot var jag kissenödig, irriterad på låset som jag aldrig får upp, och för att göra saken värre så gick brandlarmet på när jag skulle steka ett ägg. Och jag fick inte av det.

Efter vilt viftande och panik och öppnade dörrar och ringande öron och lättnad över att jag var ensam i huset, slutade den pipa. Tack och lov.

Väl uppe på rummet kände jag hur hela kroppen stretade emot.

Jag vet inte om det var brandlarmets fel, eller för att idag har jag varit hemmifrån exakt en vecka, eller för att vi var på en familjedag eller för att jag träffade Moa, men allt bara gick ihop till en klump i magen och i halsen. Usch, jag har hemlängtan ikväll.

Regnet ville matcha och började ösa ner nu på eftermiddagen, och jag skulle vilja ha någon frivillig här i London som bara kunde knöka ihop sig i min 70säng och krama om mig lite. Någon som har choklad.

Men det ordnar sig. Jag skall vara här ett år och det här kommer knappast vara sista gången jag har hemlängtan. Jag får helt enkelt hitta ett bra sätt att motverka det. Lily, min lilla kattkompis, hjälper lite. Hon värmer i alla fall ryggen ganska bra.

Från en något vilsen au pair

i ett rum

med ett fönster till London

Wow, hade inte förväntat mig att få läsare på bloggen.

Där ser man. Kul att se att andra au pairer kollar in en, tom. Helt rätt, jag skriver värsta böckerna, men det blir ju så när man ser mycket!

.

Besökte Queens Park Day idag, vilket var ett slags firande i parken precis intill där jag bor. Det var helmysigt. Stånd var uppställda överallt med böcker, kakor, mat, stickade tröjor, ja, allt möjligt. Dessutom var det en massa karuseller och åkattraktioner som jag blev sugen att testa på, spännande indeed!

Jag var där tillsammans med en del av au pairerna som kom igår, och bjöd min härliga syssling Moa på festligheterna. Det var mysigt att gå runt i det underbara vädret (jag hade shorts på mig!) och köpte grekisk sallad av en grekisk snygging. Sen passade man på att köpa fruktspett med smält choklad av alla sorter, och mandlar och marsmellows. Man ville ju vara lite nyttig.

Det var också lite olika tillställningar, såsom Fancy Dog Show, som min 9åriga tjej var med på. Hon lånade hundar från en galen tant som bor i närheten. Galen är faktiskt inte en överdrift, men hon är helt underbar! Sedan klädde hon ut hundarna till ballerina och en manlig kavaljer, med fluga och allt. Skippy, hunden med den rosa ballerinakjolen, kom trea!

.

Det var också en tävlig för barn som gick på musikskola, som uppträdde på en scen och sjöng. Det är otroligt vad tidigt man kan se vilka som kommer bli något.

När jag kom hem däremot var jag kissenödig, irriterad på låset som jag aldrig får upp, och för att göra saken värre så gick brandlarmet på när jag skulle steka ett ägg. Och jag fick inte av det.

Efter vilt viftande och panik och öppnade dörrar och ringande öron och lättnad över att jag var ensam i huset, slutade den pipa. Tack och lov.

.

Väl uppe på rummet kände jag hur hela kroppen stretade emot.

Jag vet inte om det var brandlarmets fel, eller för att idag har jag varit hemmifrån exakt en vecka, eller för att vi var på en familjedag eller för att jag träffade Moa, men allt bara gick ihop till en klump i magen och i halsen. Usch, jag har hemlängtan ikväll.

Regnet ville matcha och började ösa ner nu på eftermiddagen, och jag skulle vilja ha någon frivillig här i London som bara kunde knöka ihop sig i min 70säng och krama om mig lite. Någon som har choklad.

Men det ordnar sig. Jag skall vara här ett år och det här kommer knappast vara sista gången jag har hemlängtan. Jag får helt enkelt hitta ett bra sätt att motverka det. Lily, min lilla kattkompis, hjälper lite. Hon värmer i alla fall ryggen ganska bra.

.

.

Kanske var jag inte nervös eftersom jag hade Lykke att åka med idag, kanske inte.

Men vi gav oss i alla fall av till mitt andra Au Pair möte i Camden Town. Efter att jag, Lykke och Linda stått på fel sida av mötesplatsen kom vi äntligen till rätta. Och visst var det häftigt.

Camden Town är som en enda stor färgklick. Byggnaderna är ganska små, men många har coola väggmålningar, och allt leder in i en slags marknad som påminner mycket om de som finns i Thailand. Och det är verkligen som att man plötsligt befinner sig i ett helt annat land än London. Dofterna av Thai och Mexikanskt och Indiskt kittlar en i näsan, människor står i stånd och säljer spanska vofflor, pressar färska apelsiner rakt ner i en flaska (bara 2 pund) och de säljer donuts i massor.

Dessutom är alla stånden fyllda med kläder, klockor, plånböcker, till synes ätbara tvålar, armband, tavlor och ja... allt man kan tänka sig, nästan. Jag och Lisa, en jättetrevlig tjej som jag träffade för första gången, var inne i en affär med allt London för att köpa vykort. Det slutade med att vi stod och gapskrattade framme vid kassan. Där var nämligen väggen täckt av kondomer i alla färger, med förpackningar som "Wanna taste my baguette?", "Big Ben" och "My tower of London".

Vi var också inne i en affär som barnen i min familj sagt till mig att gå till, som hette Cyber Dog. Två enorma robotar står utanför ingången, och redan då känner man att man kommer gå in i en annan tid. Snygga tjejer och killar i neonkläder och extrema ansiktsmålningar hälsar en välkommen, psykadeliskt musik skakar om hela rummet och alla kläder är helt... galna. När man tar sig neråt ser man 90 talskläder, fast i konstig stil med starka färger. Oroväckande rolig är ju nedervåningen där man måsta vara 18 år för att gå ner. Sexleksaker och läderdräkter är överallt, och jag förstår att jag inte vill veta vad "Bzzzz kitty" är för något.

Efter en härlig lunch där alla köpt sitt i stånden (Grön thai curry med äggris för mig) så tog några av oss sig vidare med Themsen River Festival i sikte. Jag åkte min första tunnelbana till Waterloo. Jag visslade gott på Abbas melodi när jag tog kort på nästan hela gänget på den enorma tågstationstrappan och under dagen såg vi till att vara riktigt turistiga och posa med alla möjliga sorterst saker vi hittade på vägen.

Vi sprang in i en samling stånd med mat, dricka och bäst av allt - glutenfria macarones och brownies! Tyvärr köpte jag en brownie med macademianötter och mapel syrup, vilket visade sig vara alldeles för söt. Men jag åt gott upp den ändå.

Vi vandrade vidare, kom till Trafalgar Square och bad några militärer att posa med oss, sen tog vi oss vidare mot Big Ben. På vägen dit träffade vi på några vakter, ungefär vid White Hall där det visar sig att premiärministern bor. Vakterna var ytterst roliga att se på, men det kändes lite elakt att skratta då den stackaren var tvungen att stå där helt stilla.

Vid Westminister Abbey och Big Ben såg vi en hel rada med brölloppsgäster som vandrade förbi i underbara kreaktioner. Det var hattar och nålar och kjolar och koftor och klänningar, och man blev väldigt avundsjuk på alltihopa.

Sen, ungefär när vi fick syn på London eye och en enorm räv på taket gjort av halm, så kom vi fram till Themsen River Festival. Det var ganska otroligt faktiskt.

Även där var det stånd överallt, med öl och portugisisk mat och även så var the national theatre där, där tre killar skämde ut sig totalt i linnen och kalsonger, dansandes till Backstreet boys. Sen var det även som dansspel på gatan, där ett par plattformar fanns. Människor dansade på plattformen och nedanför fanns skärmar, och ett trettiotal människor följde skärmarna och dansade med. Det var en härlig syn.

Vi gick förbi stranden som är precis vid Themsen när det är lågvatten, där en kille ambitiöst gjorde en enorm gitarr i sanden och gick till slut och satte oss alla lite avsides. Några åt crepes, vi pratade lite innan alla begav sig hemmåt. Lisa följde med mig och Lykke på jakt efter godsaker, men Lidl i England var en besvikelse.

Till slut var vi hemma vid Killburn High Road, och vi promenerade tillbaka till min familj för en mysig kvällsmacka och lite mysprat med min AP pappa.

När jag loggade in på facebook för att skriva och lägga till några nya kontakter såg jag att jag redan fått tre vänförfrågningar. Det var vekligen som vi sa när vi var på väg hem längs de lugna, svala gatorna i Queens Park området ikväll... I could get used to this.

Over and out

från en lite mindre vilsen au pair

i ett rum

med ett fönster till London

Kanske var jag inte nervös eftersom jag hade Lykke att åka med idag, kanske inte.

Men vi gav oss i alla fall av till mitt andra Au Pair möte i Camden Town. Efter att jag, Lykke och Linda stått på fel sida av mötesplatsen kom vi äntligen till rätta. Och visst var det häftigt.

Camden Town är som en enda stor färgklick. Byggnaderna är ganska små, men många har coola väggmålningar, och allt leder in i en slags marknad som påminner mycket om de som finns i Thailand. Och det är verkligen som att man plötsligt befinner sig i ett helt annat land än London. Dofterna av Thai och Mexikanskt och Indiskt kittlar en i näsan, människor står i stånd och säljer spanska vofflor, pressar färska apelsiner rakt ner i en flaska (bara 2 pund) och de säljer donuts i massor.

.

Dessutom är alla stånden fyllda med kläder, klockor, plånböcker, till synes ätbara tvålar, armband, tavlor och ja... allt man kan tänka sig, nästan. Jag och Lisa, en jättetrevlig tjej som jag träffade för första gången, var inne i en affär med allt London för att köpa vykort. Det slutade med att vi stod och gapskrattade framme vid kassan. Där var nämligen väggen täckt av kondomer i alla färger, med förpackningar som "Wanna taste my baguette?", "Big Ben" och "My tower of London".

.

Vi var också inne i en affär som barnen i min familj sagt till mig att gå till, som hette Cyber Dog. Två enorma robotar står utanför ingången, och redan då känner man att man kommer gå in i en annan tid. Snygga tjejer och killar i neonkläder och extrema ansiktsmålningar hälsar en välkommen, psykadeliskt musik skakar om hela rummet och alla kläder är helt... galna. När man tar sig neråt ser man 90 talskläder, fast i konstig stil med starka färger. Oroväckande rolig är ju nedervåningen där man måsta vara 18 år för att gå ner. Sexleksaker och läderdräkter är överallt, och jag förstår att jag inte vill veta vad "Bzzzz kitty" är för något.

.

.

Efter en härlig lunch där alla köpt sitt i stånden (Grön thai curry med äggris för mig) så tog några av oss sig vidare med Thames Festival i sikte. Jag åkte min första tunnelbana till Waterloo. Jag visslade gott på Abbas melodi när jag tog kort på nästan hela gänget på den enorma tågstationstrappan och under dagen såg vi till att vara riktigt turistiga och posa med alla möjliga sorterst saker vi hittade på vägen.

Vi sprang in i en samling stånd med mat, dricka och bäst av allt - glutenfria macarones och brownies! Tyvärr köpte jag en brownie med macademianötter och mapel syrup, vilket visade sig vara alldeles för söt. Men jag åt gott upp den ändå.

.

Vi vandrade vidare, kom till Trafalgar Square och bad några militärer att posa med oss, sen tog vi oss vidare mot Big Ben. På vägen dit träffade vi på några vakter, ungefär vid White Hall där det visar sig att premiärministern bor. Vakterna var ytterst roliga att se på, men det kändes lite elakt att skratta då den stackaren var tvungen att stå där helt stilla.

Vid Westminister Abbey och Big Ben såg vi en hel rada med brölloppsgäster som vandrade förbi i underbara kreaktioner. Det var hattar och nålar och kjolar och koftor och klänningar, och man blev väldigt avundsjuk på alltihopa.

(Tacka Linda för bilderna!)

.

Sen, ungefär när vi fick syn på London eye och en enorm räv på taket gjort av halm, så kom vi fram till Themsen River Festival. Det var ganska otroligt faktiskt.

Även där var det stånd överallt, med öl och portugisisk mat och även så var the national theatre där, där tre killar skämde ut sig totalt i linnen och kalsonger, dansandes till Backstreet boys. Sen var det även som dansspel på gatan, där ett par plattformar fanns. Människor dansade på plattformen och nedanför fanns skärmar, och ett trettiotal människor följde skärmarna och dansade med. Det var en härlig syn.

Vi gick förbi stranden som är precis vid Themsen när det är lågvatten, där en kille ambitiöst gjorde en enorm gitarr i sanden och gick till slut och satte oss alla lite avsides. Några åt crepes, vi pratade lite innan alla begav sig hemmåt. Lisa följde med mig och Lykke på jakt efter godsaker, men Lidl i England var en besvikelse.

Till slut var vi hemma vid Killburn High Road, och vi promenerade tillbaka till min familj för en mysig kvällsmacka och lite mysprat med min AP pappa.

.

När jag loggade in på facebook för att skriva och lägga till några nya kontakter såg jag att jag redan fått tre vänförfrågningar. Det var vekligen som vi sa när vi var på väg hem längs de lugna, svala gatorna i Queens Park området ikväll... I could get used to this.

.

Det är konstigt.

Man vaknar upp på morgonen, som vilken annan morgon som helst, klättrar ur den lite för hårda sängen och fumlar efter glasögonen.

Det första man inser är att golvet inte är plastigt utan täckt av en matta. Det andra är väl att fönstret sitter helt fel och är för stort. Det tredje är när man öppnar gardinerna (när man insett att man inte har några gardiner i sitt rum) och tittar ut i en liten, avlång trädgård. Med ett litet sött förråd, ett stort päronträd och ut igenom buskarna kan man skymta en liten gata kantad med hus á la Harry Potter. Det är verkligen som de sagt till mig: här bygger vi inte hus på bredden, vi bygger dem på höjden.

Men om nu allt det där skulle kunna förbises som att vara på Gotland eller något så kommer de mest avgörande faktorerna. Doften av engleskt te som rörs om en trappa ner och de engleska rösterna som klämmer sig in igenom dörrspringorna.

Och allt man kan säga, egentligen, är att det är konstigt.

Jag har upprepat det ordet mycket sen jag kom hit. Jag har sagt det till mina föräldrar, jag sa det till de jag träffade, jag sa det till Jasmine och jag sade det till Simone. För tja, det är ju ganska konstigt att helt plötsligt byta familj.

Skaffa sig yngre syskon och få betalt för att fixa deras lunchboxar, hämta dem från skolan och stryka deras tvätt.

Jag skall börja från början.

Jag hade bestämt mig att jag ville åka till London och vara Au Pair.

Jag kunde tänka mig Australien med, men det jag verkligen var sugen på var London. Efter ett tag fick jag en organisation, pratade med en härlig kvinna och så var man ute på marknaden.

Redan nästa dag hade jag två familjer som ville prata med mig. Och första familjen jag pratade med åkte jag till.

Det var svårt att säga hej då till alla.

Jag visste att jag skulle gråta, men inte hur mycket. Speciellt inte hur mycket alla andra skulle gråta. Kvinnan som läste av min biljett såg på mig medlidsamt när jag gik förbi henne, hulkande.

Men väl uppe i luften försvann all nervositet. Jag tjuvkikade på kvinnan som rättade engelska uppsatser i stolen mitt emot mig och mannen med sin indiska fru som satt på min rad skämtade med mig om att familjen kanske hade åtta barn istället för tre.

Väl på flygplatsen var mina ben som gelé. Jag väntade på min väska på fel band, men sen lyckades hitta rätt. Jag startade min mobil och satte mig i några sekunder och andades på en bänk. Sen gick jag mot uttgången.

Och där var de.

AP mamman och tjejerna K (9 år), D (4 år) och deras kompis E. De viftade med handgjord skylt med mitt namn på.

Efter en ungsgrillad kyckling och ha träffat killen i familjen, O (12) så hjälpte tjejerna mig att packa upp mina väskor. Resten av eftermiddagen spenderade vi i Queens Park med att slå ner kastanjer ifrån träden med långa pinnar. Tjejerna var besatta av att samla ihop hur många som helst och skulle "värdera" dem. De använda det ordet. Hur sätter man ett värde på kastanjer?

Efter det har dagarna bara sprungit iväg.

Jag var på promenad med AP mamman och minstingen för att skaffa mig ett bibliotekskort och ett oyestercard, vilket är till tunnelbanan och bussarna.

Sen var jag inne i centrala London med AP pappan, D, K, O och hans kompis. Vi åt lunch i China Town och jag var tvungen att byta min tallrik med kyckling i sötsur sås mot pappans räkor i sojasås och chilli eftersom "friterat" inte stod på menyn. Jag antar att inte en enda människa är glutenintollerant i Kina.

Då åkte vi också till Hamley's, vilket är Londons största leksaksaffär. Jag var tvungen att hålla mig hårt i nackskinnet för att inte rusa iväg och glömma att kolla tjejerna. Om man lyckades förbise både rulltrappan och hissarna så kunde man ta trapporna upp. Dörren dit var målad som ett enormt klädskåp, och väl inne var trapphusets väggar, ända upp till sjätte våningen, täckta med bilder från Narnia. För mig, som spenderat stora delar av min barndom med näsan i den världen, var det helt magiskt att gå in.

Sen har jag också varit på Au Pair träff i svenska kyrkan och träffat en hel del väldigt trevliga svenska människor i London. Vi kollade på kräftor som kokades levande, drack (gratis!) vin och gick till den svenska puben mitt emot kyrkan. Det var helmysigt.

När jag skulle hem på kvällen fick jag dock min första "scare". Min dubbeldäckares destinationstavla var sönder, så den talade aldrig om vad nästa stopp skulle bli. Och jag kände inte igen mig för fem öre.

Så såg jag precis när bussen startade att den redan stannat på Queens Park station. Jag gick av nästa och fick skynda mig tillbaka med gråten i halsen. Kanske, om jag bara ser till att gå självsäkert och snabbt borde allt gå bra, tänkte jag. Hållplatsen kom men jag kände inte igen mig men fortsatte gå en bit till. Och så kom jag runt ett hörn och såg att jag var väldigt nära hemma. Jag kan inte beskriva min lättnad när jag skyndade förbi stängda affärer och halvöppna pubar in på smågatorna och till mitt hus.

Sen träffade jag gulliga Lykke, som är en au pair som bor precis runt hörnet. Vi spenderade dagen med hennes familjs tax, Bruce, och satte oss på ett litet fik på en sidogata som hette CC's. Där köpte vi varsin underbar Mango, strawberry och banana smoothie.

Annars är det väl bara att vänja sig vid att vara au pair. En sak är säker... Jag kommer vara beroende av te när jag kommer hem.

Over and out

från en vilsen au pair

i ett rum

med ett fönster till London

Det är konstigt.

Man vaknar upp på morgonen, som vilken annan morgon som helst, klättrar ur den lite för hårda sängen och fumlar efter glasögonen.

Det första man inser är att golvet inte är plastigt utan täckt av en matta. Det andra är väl att fönstret sitter helt fel och är för stort. Det tredje är när man öppnar gardinerna (när man insett att man inte har några gardiner i sitt rum) och tittar ut i en liten, avlång trädgård. Med ett litet sött förråd, ett stort päronträd och ut igenom buskarna kan man skymta en liten gata kantad med hus á la Harry Potter. Det är verkligen som de sagt till mig: här bygger vi inte hus på bredden, vi bygger dem på höjden.

Men om nu allt det där skulle kunna förbises som att vara på Gotland eller något så kommer de mest avgörande faktorerna. Doften av engleskt te som rörs om en trappa ner och de engleska rösterna som klämmer sig in igenom dörrspringorna.

Och allt man kan säga, egentligen, är att det är konstigt.

Jag har upprepat det ordet mycket sen jag kom hit. Jag har sagt det till mina föräldrar, jag sa det till de jag träffade, jag sa det till Jasmine och jag sade det till Simone. För tja, det är ju ganska konstigt att helt plötsligt byta familj.

Skaffa sig yngre syskon och få betalt för att fixa deras lunchboxar, hämta dem från skolan och stryka deras tvätt.

.

Jag skall börja från början.

Jag hade bestämt mig att jag ville åka till London och vara Au Pair.

Jag kunde tänka mig Australien med, men det jag verkligen var sugen på var London. Efter ett tag fick jag en organisation, pratade med en härlig kvinna och så var man ute på marknaden.

Redan nästa dag hade jag två familjer som ville prata med mig. Och första familjen jag pratade med åkte jag till.

Det var svårt att säga hej då till alla.

Jag visste att jag skulle gråta, men inte hur mycket. Speciellt inte hur mycket alla andra skulle gråta. Kvinnan som läste av min biljett såg på mig medlidsamt när jag gik förbi henne, hulkande.

.

Men väl uppe i luften försvann all nervositet. Jag tjuvkikade på kvinnan som rättade engelska uppsatser i stolen mitt emot mig och mannen med sin indiska fru som satt på min rad skämtade med mig om att familjen kanske hade åtta barn istället för tre.

Väl på flygplatsen var mina ben som gelé. Jag väntade på min väska på fel band, men sen lyckades hitta rätt. Jag startade min mobil och satte mig i några sekunder och andades på en bänk. Sen gick jag mot uttgången.

Och där var de.

AP mamman och tjejerna K (9 år), D (4 år) och deras kompis E. De viftade med handgjord skylt med mitt namn på.

Efter en ungsgrillad kyckling och ha träffat killen i familjen, O (12) så hjälpte tjejerna mig att packa upp mina väskor. Resten av eftermiddagen spenderade vi i Queens Park med att slå ner kastanjer ifrån träden med långa pinnar. Tjejerna var besatta av att samla ihop hur många som helst och skulle "värdera" dem. De använda det ordet. Hur sätter man ett värde på kastanjer?

.

Efter det har dagarna bara sprungit iväg.

Jag var på promenad med AP mamman och minstingen för att skaffa mig ett bibliotekskort och ett oyestercard, vilket är till tunnelbanan och bussarna.

.

En dag var jag inne i centrala London med AP pappan, D, K, O och hans kompis. Vi åt lunch i China Town och jag var tvungen att byta min tallrik med kyckling i sötsur sås mot pappans räkor i sojasås och chilli eftersom "friterat" inte stod på menyn. Jag antar att inte en enda människa är glutenintollerant i Kina.

Då åkte vi också till Hamley's, vilket är Londons största leksaksaffär. Jag var tvungen att hålla mig hårt i nackskinnet för att inte rusa iväg och glömma att kolla tjejerna. Om man lyckades förbise både rulltrappan och hissarna så kunde man ta trapporna upp. Dörren dit var målad som ett enormt klädskåp, och väl inne var trapphusets väggar, ända upp till sjätte våningen, täckta med bilder från Narnia. För mig, som spenderat stora delar av min barndom med näsan i den världen, var det helt magiskt att gå in.

.

Sen har jag också varit på Au Pair träff i svenska kyrkan och träffat en hel del väldigt trevliga svenska människor i London. Vi kollade på kräftor som kokades levande, drack (gratis!) vin och gick till den svenska puben mitt emot kyrkan. Det var helmysigt.

När jag skulle hem på kvällen fick jag dock min första "scare". Min dubbeldäckares destinationstavla var sönder, så den talade aldrig om vad nästa stopp skulle bli. Och jag kände inte igen mig för fem öre.

Så såg jag precis när bussen startade att den redan stannat på Queens Park station. Jag gick av nästa och fick skynda mig tillbaka med gråten i halsen. Kanske, om jag bara ser till att gå självsäkert och snabbt borde allt gå bra, tänkte jag. Hållplatsen kom men jag kände inte igen mig men fortsatte gå en bit till. Och så kom jag runt ett hörn och såg att jag var väldigt nära hemma. Jag kan inte beskriva min lättnad när jag skyndade förbi stängda affärer och halvöppna pubar in på smågatorna och till mitt hus.

.

Igår träffade jag gulliga Lykke, som är en au pair som bor precis runt hörnet. Vi spenderade dagen med hennes familjs tax, Bruce, och satte oss på ett litet fik på en sidogata som hette CC's. Där köpte vi varsin underbar Mango, strawberry och banana smoothie.

Annars är det väl bara att vänja sig vid att vara au pair. En sak är säker... Jag kommer vara beroende av te när jag kommer hem.

.