Window to London

Second to the right, and then straight on till morning!

WooWoo's, Hyde Park, födelsedagskalas... och allt tack vare ekorren

WooWoo's, Hyde Park, födelsedagskalas... och allt tack vare ekorren

Tja, så vad säger man om sin helg som Au Pair?

Man säger inte så himla mycket om fredagen i alla fall, det står klart. I fredags satt jag nämligen ensam hemma med två sovande barn (den tredje sov över hos en kompis) och funderade på hur tidigt man kunde gå och lägga sig utan att det skulle bli pinsamt. Jag skall vara ärlig och säga att min andra vecka som Au Pair i London var lika energikrävande som den första. På fredagskvällen var man helt slutkörd!

Men på lördagen var det andra bullar.

Då var det nämligen upp tidigt för att åka till Camden Market och träffa Olivia och Melissa. Som jag var tvungen att leta efter ett litet tag, och inte för att det är så himla svårt för mig att hitta utan mer för att det är svårt med så himla mycket folk.

Vi gick i alla fall runt där och hade det riktigt mysigt. Jag köpte en fin, enorm blå tröja med en isbjörn på och galna örhängen som noter och katter i starka färger och med psykadeliska mönster. Jag hittade även min lillasysters 18års present som jag inte kommer våga skicka med posten.

Sen bar det av till födelsedagskalas hos min yngsta som fyllde fem. D och hennes kompisar var överallt på samma gång, och föräldrar och barn fyllde varenda trånga yta. Det finns några skillnader mellan svenska och typiskt engelska födelsedgskalas. Förutom att ballongerna var fyllda med helium och presentleken så var det tre stora skillnader jag la märke till.

#1: Maten. Jelly (Jell-o) är fruktansvärt äckligt, och ni vet vad det är. Också oskuber på tandpetare, korvar, sockrade popcorn och chips var en del av MATEN. MATEN, inte snackset. MATEN.

#2: Hoppborgen i trädgården. Förvånansvärt nog kostar det 80 pund och är mycket vanligt att man hyr åt sina barn på födelsedagskalasen. Bouncy Castle!

#3: Man fick inte öppna presenterna, inte en enda present, förrän alla gått hem. Jag hade aldrig kunnat hålla mig.

När lilla D öppnade Totoro gosedjuret hon fått av mig började hon skrika:

"I love it, I love it, I love it!!" Vilket jag såg som ett gott tecken. De är oskiljaktiga, de två och kameran hon fick av sina föräldrar, som har inbyggda spel.

På kvällen var jag ute. Snacka om roligt. Först träffades vi på Picadilly Circus och drack lite vin på en pub, sen gick vi vidare till puben precis runt hörnet där det fanns shots för 1 pund/shot. Väldigt gott med äpplesmakande sourz.

Sen gav vi oss av igenom China Town och tog kort var tionde meter på varann. Otroligt kul, och jag träffade på min kära syssling Moa mitt i China Town. Hon och ett par av hennes kompisar hade varit ute och ätit.

Efter ett par galna bilder blev vi uppraggade av en kille som sålde biljetter till uteställen. Om vi köpte av honom fick vi billigare. Så för 5 pund fick vi en stämpel som ledde oss till "the Avenue". Ett litet skitställe med ganska mysig stämning och två våningar och ett väldigt litet, trångt dansgolv. Vi började alla danska runt och hade hur kul som helst till halv tre, kvart i tre. Trots alla korta, acnebesvärade indier som gned sig mot en och nöp en i baken.

På vägen hem, kallt som det var, missade jag helt att jag skulle köpt biljetten i automaten vid stationen. Så när jag går på bussen och skall betala, säger busschauffören till mig att jag måste köpa en biljett. Jag säger till honom att jag min vän (Melissa) redan är på övervåningen, säger att jag inte hinner och undrar om jag kan hoppa av vid nästa stopp och göra det.

Han säger att jag visst har tid, så jag springer av, trycker i mynten och precis när jag får biljetten i handen... Åker han därifrån. Jag svär, börjar nästan gråta och ser att han stannar vid nästa hållplats, 4-500 meter därifrån. Så jag börjar kuta som en galning, hinner mer och ställer mig och säger till busschauffören hur osjysst han var och sen stapplar jag upp och möter en Melissa som verkligen undrat vad jag tagit vägen.

Men jag kom hem till mig säng till slut! Vem skulle tro att man skulle längta till en stenhård 70säng så himla mycket?

Sen på söndagen var jag och Johanna på vårat första Nerdfighter möte.

Till våran besvikelse hälsade knappt någon på oss, alla kände redan alla och var i grupper, och vi kände oss mest helt utanför.

Men det var i Hyde park. Jag och Johanna gav oss av på jakt efter ett lunchställe, hittade en mysig pub och en förvirrad servitör. Men vi fick min bakade potatis och Johannas vaniljglass. Och sen isvattnet, till slut.

Det var riktigt mysigt. Och även om planer gick åt hellskotta och människor inte blev uppmötta så hade jag och Johanna en riktigt trevlig dag med mycket prat om i princip allt.

Ett tag så började det ösa ner i Hyde Park, och då menar jag verkligen ösa, som i att himmelen öppnat sig och släpper ner ett hav.

Där stod vi, frusna och utan paraplyer och regnkappor, under ett stort träd med en massa turister och darrade. Vi kom på något sätt fram till att det enda sättet att få det att sluta regna var om vi skrev om historien, eftersom vi alla skriver våra egna historier.

Alltså började jag skriva ett nytt slut om att det slutade regna, och Johanna avslutade det hela med att det var allt tack vare att en ekorre sprang ut på vägen, blev träffad av blixten och att regngudarna tyckte att det räckte som offer... Fråga inte, men resten av dagen avslutade vi det mesta med "och allt tack vare den där ekorren".

Och idag, tisdag, var det min första officiella jobbdag.

Jag gjorde allt snabbt klart i morse, spenderade resten av morgonen med att vakna. Jag passade också på att avnjuta mitt första lyckade bröd ifrån bakmaskinen - mitt tidigare försök blev fågelmat. Sen spenderade jag och Lykke en heldag med att gå i en liten butik med märken som fick oss att tänka på sverige, handla på en liten Sainsbury - vilket är som Coop i Sverige - och spenderade tid på biblioteket.

Vi var också på fiket CC's igen, och drack deras galet goda smoothies och åt varsin tallrik riktigt god sallad. Nu på kvällen, efter att ha haft barnen för mig själv, dragit med en av Ks kompisar hem och lagat köttbullar av fårkött, drog Lykke ut mig till ett ställe på Killburn High Road som visade sig vara ganska nyöppnat.

De hade ett erbjudande att om man köpte tre drinkar behövde man bara betala för två. Alla var jättetrevliga och resturangen var helt underbar med viktorianska möbler, blandat med trämöbler, stenväggar och ljusslingor överallt.

Efter en Mojito var och en delad WooWoo (som var otroligt god!) satt vi och pratade och planerade. En helt lyckad kväll, som var väl behövd. Nu sitter jag i min säng, helt slut och somnar nästan på laptopen som står på huvudkudden.

Dags att lägga sig.

Over and Out

Från en nöjd Au Pair

m

Tja, så vad säger man om sin helg som Au Pair?

Man säger inte så himla mycket om fredagen i alla fall, det står klart. I fredags satt jag nämligen ensam hemma med två sovande barn (den tredje sov över hos en kompis) och funderade på hur tidigt man kunde gå och lägga sig utan att det skulle bli pinsamt. Jag skall vara ärlig och säga att min andra vecka som Au Pair i London var lika energikrävande som den första. På fredagskvällen var man helt slutkörd!

Men på lördagen var det andra bullar.

Då var det nämligen upp tidigt för att åka till Camden Market och träffa Olivia och Melissa. Som jag var tvungen att leta efter ett litet tag, och inte för att det är så himla svårt för mig att hitta utan mer för att det är svårt med så himla mycket folk.

Vi gick i alla fall runt där och hade det riktigt mysigt. Jag köpte en fin, enorm blå tröja med en isbjörn på och galna örhängen som noter och katter i starka färger och med psykadeliska mönster. Jag hittade även min lillasysters 18års present som jag inte kommer våga skicka med posten.

.

Sen bar det av till födelsedagskalas hos min yngsta som fyllde fem. D och hennes kompisar var överallt på samma gång, och föräldrar och barn fyllde varenda trånga yta. Det finns några skillnader mellan svenska och typiskt engelska födelsedgskalas. Förutom att ballongerna var fyllda med helium och presentleken så var det tre stora skillnader jag la märke till.

.

#1: Maten. Jelly (Jell-o) är fruktansvärt äckligt, och ni vet vad det är. Också oskuber på tandpetare, korvar, sockrade popcorn och chips var en del av MATEN. MATEN, inte snackset. MATEN.

.

#2: Hoppborgen i trädgården. Förvånansvärt nog kostar det 80 pund och är mycket vanligt att man hyr åt sina barn på födelsedagskalasen. Bouncy Castle!

.

#3: Man fick inte öppna presenterna, inte en enda present, förrän alla gått hem. Jag hade aldrig kunnat hålla mig.

.

När lilla D öppnade Totoro gosedjuret hon fått av mig började hon skrika:

"I love it, I love it, I love it!!" Vilket jag såg som ett gott tecken. De är oskiljaktiga, de två och kameran hon fick av sina föräldrar, som har inbyggda spel.

På kvällen var jag ute. Snacka om roligt. Först träffades vi på Picadilly Circus och drack lite vin på en pub, sen gick vi vidare till puben precis runt hörnet där det fanns shots för 1 pund/shot. Väldigt gott med äpplesmakande sourz.

.

.

Sen gav vi oss av igenom China Town och tog kort var tionde meter på varann. Otroligt kul, och jag träffade på min kära syssling Moa mitt i China Town. Hon och ett par av hennes kompisar hade varit ute och ätit.

Efter ett par galna bilder blev vi uppraggade av en kille som sålde biljetter till uteställen. Om vi köpte av honom fick vi billigare. Så för 5 pund fick vi en stämpel som ledde oss till "the Avenue". Ett litet skitställe med ganska mysig stämning och två våningar och ett väldigt litet, trångt dansgolv. Vi började alla danska runt och hade hur kul som helst till halv tre, kvart i tre. Trots alla korta, acnebesvärade indier som gned sig mot en och nöp en i baken.

.

På vägen hem, kallt som det var, missade jag helt att jag skulle köpt biljetten i automaten vid stationen. Så när jag går på bussen och skall betala, säger busschauffören till mig att jag måste köpa en biljett. Jag säger till honom att jag min vän (Melissa) redan är på övervåningen, säger att jag inte hinner och undrar om jag kan hoppa av vid nästa stopp och göra det.

Han säger att jag visst har tid, så jag springer av, trycker i mynten och precis när jag får biljetten i handen... Åker han därifrån. Jag svär, börjar nästan gråta och ser att han stannar vid nästa hållplats, 4-500 meter därifrån. Så jag börjar kuta som en galning, hinner mer och ställer mig och säger till busschauffören hur osjysst han var och sen stapplar jag upp och möter en Melissa som verkligen undrat vad jag tagit vägen.

Men jag kom hem till mig säng till slut! Vem skulle tro att man skulle längta till en stenhård 70säng så himla mycket?

.

Sen på söndagen var jag och Johanna på vårat första Nerdfighter möte.

Till våran besvikelse hälsade knappt någon på oss, alla kände redan alla och var i grupper, och vi kände oss mest helt utanför.

Men det var i Hyde park. Jag och Johanna gav oss av på jakt efter ett lunchställe, hittade en mysig pub och en förvirrad servitör. Men vi fick min bakade potatis och Johannas vaniljglass. Och sen isvattnet, till slut.

Det var riktigt mysigt. Och även om planer gick åt hellskotta och människor inte blev uppmötta så hade jag och Johanna en riktigt trevlig dag med mycket prat om i princip allt.

Ett tag så började det ösa ner i Hyde Park, och då menar jag verkligen ösa, som i att himmelen öppnat sig och släpper ner ett hav.

.

Där stod vi, frusna och utan paraplyer och regnkappor, under ett stort träd med en massa turister och darrade. Vi kom på något sätt fram till att det enda sättet att få det att sluta regna var om vi skrev om historien, eftersom vi alla skriver våra egna historier.

Alltså började jag skriva ett nytt slut om att det slutade regna, och Johanna avslutade det hela med att det var allt tack vare att en ekorre sprang ut på vägen, blev träffad av blixten och att regngudarna tyckte att det räckte som offer... Fråga inte, men resten av dagen avslutade vi det mesta med "och allt tack vare den där ekorren".

.

Och idag, tisdag, var det min första officiella jobbdag.

Jag gjorde allt snabbt klart i morse, spenderade resten av morgonen med att vakna. Jag passade också på att avnjuta mitt första lyckade bröd ifrån bakmaskinen - mitt tidigare försök blev fågelmat.

.

Sen spenderade jag och Lykke en heldag med att gå i en liten butik med märken som fick oss att tänka på sverige, handla på en liten Sainsbury - vilket är som Coop i Sverige - och spenderade tid på biblioteket.

Vi var också på fiket CC's igen, och drack deras galet goda smoothies och åt varsin tallrik riktigt god sallad. Nu på kvällen, efter att ha haft barnen för mig själv, dragit med en av Ks kompisar hem och lagat köttbullar av fårkött, drog Lykke ut mig till ett ställe på Killburn High Road som visade sig vara ganska nyöppnat.

De hade ett erbjudande att om man köpte tre drinkar behövde man bara betala för två. Alla var jättetrevliga och resturangen var helt underbar med viktorianska möbler, blandat med trämöbler, stenväggar och ljusslingor överallt.

.

Efter en Mojito var och en delad WooWoo (som var otroligt god!) satt vi och pratade och planerade. En helt lyckad kväll, som var väl behövd. Nu sitter jag i min säng, helt slut och somnar nästan på laptopen som står på huvudkudden.

.

Dags att lägga sig.

.

Over and Out

Från en nöjd Au Pair

med WtoL

...som gillar nöjda Au Pairer...iallafall om de heter Emma...och bor i London...

tack baby :D hiihih fint inlägg!

Åh, massa kul ju.

Och busschaufören sög, men du ägde honom ganska rejält när du trots allt kommer ikapp honom tycker jag.

Alltså det verkar vara mycket vin och drinkar! Skulle passa din gamla moster. Måste ta mig råd att komma en helg snart. Lääängtar! Kramar från oss